Efteråt tog jag disken medans hon drog ihop en omgång med pepparkaksmuffins som vi skulle bjuda vänner på. VI hade precis sålt bilen & var nöjda & glada.
Runt våra fötter sprang Felix, Cindy & Tessie. Våra ungar, liksom!!
Just där & då slogs jag av tanken hur himla smidigt det hade varit om vi hade kunnat bli kära i varandra!
Vi har det så jäkla bra ihop. Sammarbetar väl. Synkar totalt i humor, naturligtvis eftersom vi är precis lika roliga båda två!
En gillar bakning, en gillar matlagning. Eller, Rebecka är också en hejjare på att laga mat, men om vi måste välja uppdelning så är det så det får bli.
Vi är aldrig eller väldigt, väldigt sällan osams. Grälade vette tusan när vi gjorde sist. Eller, jo. Det vet jag. Det är överspelat. Precis som sig bör med bästa vännen eller en partner. Visst, vi kan tycka olika om något trivialt, men inte om det stora här i livet.
Det är aldrig något tjafs om vem som ska laga mat eller ta disken. Eller gå ut med soporna. Soporna är mitt jobb. Rensa kylen är hennes. Bädda rent i sängen är mitt jobb. Tekniken är hennes. Tvätten delar vi på, utan att knussla. Vinet också, för den delen! ;)
Dessutom dricker vi ur samma mjölkpaket. Har mer eller mindre samma klädstorlek.
Vi kompletterar varandra så himla väl & allt funkar så smidigt. Pratar som tusan oftast, men kan lika gärna bara vara helt tysta.
Hade fasen varit kul om det kommit en öppen kärleksförklaring här nu, men det gör det inte. Inte en romantisk sådan, men ändock en kärleksförklaring.
Rebecka. Du är min bästa vän. Min familj här i stan. Min trygghet.
Jag älskar dig, min kära vän. Kom ihåg det när det stormar runt omkring oss..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar